Muhammeds relation till meckanerna (del 1)

Muhammed föddes omkring år 570 e.Kr. i staden Mecka, där han också växte upp. Året 610 e.Kr. hävdade han att den sanne Guden hade kallat honom till profet och beordrat honom att förkunna Islam i Mecka för hedningarna. Muhammed fick knappt 100 följare under cirka 10 års förkunnelse i Mecka. Han beslutade därför att emigrera till staden Yatrib, blivande Medina, år 622 e.Kr. Under slutet av sin livstid återvände han med sina anhängare – som hade blivit många fler – till Mecka för att belägra, ta över och islamisera staden med terror, våld och svärd. Somliga muslimer söker rättfärdiggöra Muhammeds invadering av Mecka genom att hävda att hedningarna i Mecka förtryckte honom och hans följare, utan någon anledning, när han var bosatt där. Detta är en myt. Sanningen är att Muhammed först förtryckte och nedvärderade hedningarna i Mecka som upprepande gånger bad honom att sluta, men han vägrade att sluta. Hedningarna i Mecka, som insåg att Muhammed inte tänkte sluta upp med sitt ständiga intoleranta beteende, valde att börja behandla honom på samma sätt som han hade behandlat de i flera år. Detta ledde till att han emigrerade från Mecka till Medina, där han fick många anhängare, och återvände under slutet av sitt liv till Mecka för att tvinga hedningarna med svärdet att antingen bli muslimer eller dö. Detta är inte vårt påhitt eller vår missrepresentation av Islams tidiga historiska, utan något som framförs i autentisk islamistisk litteratur, vilket vi kommer att påvisa i denna artikel.

Den kända islamistiska historieskrivaren Muhammed ibn Jarir al-Tabari (död 923 e.Kr) skriver följande:

”Ibn Humayd - Salamah - Ibn Ishaq: Guds budbärare förkunnade Guds budskap ÖPPET OCH DEKLARERADE ISLAM OFFENTLIGT för hans stam. När han gjorde det gick de inte ifrån honom eller avvisa honom, i alla fall i den utsträckning jag har hört, TILLS HAN TALADE OM DERAS GUDAR OCH FÖRDÖMDE DEM. När han gjorde detta, tog de avstånd från honom och förenades i opposition och fientlighet mot honom, med undantag för dem som Gud hade skyddat från att fel mot Islam. De senare var få till antalet och praktiserade sin tro i hemlighet. Hans farbror Abu Talib var vänligt mot honom, och skyddade honom från dem. Guds budbärare fortsatte att göra Guds arbete och att förkunna sitt budskap, inte avskräckt av någonting. När Quraysh såg att han inte skulle ge dem någon tillfredsställelse, invände dem mot hans avhopp från deras väg och mot att han förnedrade deras gudar, och när dem såg att Abu Talib skyddade honom, avskärmade honom från skada, och skulle inte lämna över honom till dem, gick ett antal ädla av Quraysh, sådana män som Utbah b. Rabiah, Shaybah b. Rabiah, Abu al-Bakhtari b. Hisham, al-Aswad b. al-Muttalib, al-Walid b. al-Mughirah, Abu Jahl b. Hisham, al-Som b. Wail och Nubayh och Munabbih, söner al-Hajjaj, till Abu Talib och sa: ’Abu Talib, din brorson har SKÄNDAT VÅRA GUDAR, FÖRNEDRAT VÅR RELIGION, FÖRLÖJLIGAT VÅRA TRADITIONELLA VÄRDERINGAR OCH SA OSS ATT VÅRA FÖRFÄDER VAR MISSLEDDA. ANTINGEN STOPPAR DU HANS ATTACKER MOT OSS eller ge oss fria händer att ta itu med honom, för du är lika mycket emot honom som vi är, och vi kommer att ta hand om honom åt dig.’ Abu Talib gav dem ett milt svar och nekade artigt, och de lämnade honom. Guds budbärare fortsatte som tidigare, förkunnade tron på Gud och kalla folk till den.

Efter detta, blev Muhammed utesluten från Quraysh, och de drog sig bort från honom och hyste ett hemligt hat mot honom. De talade ofta om honom sinsemellan och uppmanade varandra mot honom. Så småningom gick de till Abu Talib igen. ’Abu Talib’, sa de, ’vi har stor respekt för dig på grund av din ålder, din ädelhet och din status. Vi bad dig att förbjuda din brorson från ATT ANGRIPA OSS, men du gjorde inte det. VID GUD VI KAN INTE LÄNGRE STÅ UT MED DETTA FÖRTAL MOT VÅRA FÖRFÄDER, DETTA HÅN AV VÅRA TRADITIONELLA VÄRDEN OCH DENNA SMÄDELSE AV VÅRA GUDAR. Antingen så håller du tillbaka honom eller så kommer vi att bekämpa er båda över denna sak tills den ena eller andra sidan är tillintetgjord,’ eller liknande ord med samma betydelse. Sedan gick de. Denna brytning och fiendskap med hans stam vägde tungt mot Abu Talib, men han kunde inte finna sig i att överge Guds budbärare till dem eller överge honom.

Muhammed b. al-Husayn - Ahmad b. al-Mufaddal - Asbat - al-Suddi: Ett antal män av Quraysh samlades tillsammans med ett antal andra shaykhs av Quraysh, och sa till varandra: ’Låt oss gå till Abu Talib och tala med honom om Muhammed, så att han ger oss RÄTTVISA mot honom och beordrar honom att AVSTÅ FRÅN ATT SKÄNDA VÅRA GUDAR OCH VI KOMMER DÅ ATT LÄMNA HONOM OCH DEN GUD SOM HAN DYRKAR för vi är rädda att denna gamla man må dö och vi må göra något [mot Muhammed] som araberna kommer att klandra oss för och säga, de lät honom vara tills hans morbror dog, och sedan la de händer på honom.’

De skickade en ur deras skara, vars namn var al-Muttalib, till Abu Talib för att begära tillstånd för dem att besöka honom. Han sa, ’Här är shaykherna och de ädla av din stam och begär tillstånd att besöka dig.’ Han sa åt honom att be dem komma in, och när de hade gjort det sa de, ’Abu Talib, du är vår äldre och vår hövding, så ge oss RÄTTVISA mot din brorson och beordra honom att avstå från att SKÄNDA VÅRA GUDAR, och vi kommer att lämna honom till hans gud.’

Abu Talib frågade efter Guds budbärare, och när han kom in sa han, ’Brorson, här är shaykherna och de ädla av din stam. De har bett om rättvisa mot dig, att du bör avstå från att skända deras gudar och de kommer att lämna dig till din Gud.’ ’Farbror’, sa han, ’ska jag inte kalla dem till något som är bättre för dem än deras gudar?’ ’Vad vill du kalla dem till?’, frågade han. Han svarade: ’Jag kallar dem till att uttala en sägelse med vilken araberna kommer att underordna nig dem och dem kommer att STYRA ÖVER ICKE-ARABERNA.’ Abu Jahl från samling sa, ’Vad är det, vid din far? Vi kommer att ge dig det [sägelsen] och tio gånger som det.’ Han svarade, ’Detta ska ni säga: ’Det finns ingen gudom utom Gud.’ De greps av vrede och sa: ’Be om vad helst annat än det!’ Men han sa: ’Om ni skulle ge mig solen och sätta den i min hand, skulle jag inte be om någonting annat än detta.’” [vår översättning] (Al-Tabari, The History of al-Tabari: Muhammad at Mecca, vol.6, sid.93-95, ISBN: 0887067069)

Texten säger klart och tydligt att meckanerna till en början inte hade några problem med Muhammed och hans religion. Muhammed brukade predika offentligt, utan att någon tog ifrån honom denna rättighet. Ha i minne att dagens icke-muslimer är förbjudna att förkunna deras övertygelser i islamistiska länder. Faktum är att icke-muslimer inte ens får vistas i Mecka (se Koranen 9:28).

Al-Tabari förmedlade vidare att meckanerna började ha problem med Muhammed när han började nervärdera deras förfäder, gudar och traditioner. Meckanerna sökte även upp Muhammeds farbror, upprepande gånger, i syfte att söka lugna ner Muhammed, vilket dock inte hjälpte. Notera även att Muhammed, redan under sitt tidigare liv i Mecka, hade som mål att låta hänföra både araber och icke-araber från hela världen under sitt välde.

Al-Tabari fortsätter:

”Ibn Humayd - Salamah - Muhammed b. Ishaq - Yahya b. Urwah b. al-Zubayr - hans far Urwah - Abdallah B. Amr b. al-As: Jag sa till honom: ’Vad var den värsta attacken du såg från Quraysh mot Guds budbärare när de öppet visa sin fiendskap mot honom?’ Han svarade, ’Jag var med dem när deras ädla samlades en dag i Hijr och diskuterade Guds budbärare. De sa, ’Vi har aldrig sett något i likhet med det vi har utstått från den här mannen. Han har FÖRLÖJLIGAT våra traditionella värderingar, SKYMFAT våra förfäder, SMÄDAT vår religion, orsakat SPLITTRING bland oss, och FÖROLÄMPAT våra gudar. Vi har fått utstå en hel del från honom’, eller liknande ord med samma betydelse. Medan dem sa detta visa sig Guds budbärare plötsligt och gick fram och kysste den Svarta Stenen. Sen gick han förbi dem medan han cirkulerade [runt Kaba], och medan han gjorde detta började några att yttra kränkande uttalanden om honom. Jag kunde se på Guds budbärares ansikte att han hörde dem, men han fortsatte. När han passerade andra gången gjorde de likadana uttalanden, och jag kunde se på hans ansikte att han hörde dem, men även då fortsatte han. Sedan passerade han dem för tredje gången, och de gjorde liknande uttalanden, men den här gången stannade han och sa, ’Hör, män av Quraysh. Vid Honom i vars hand Muhammeds själ vilar, JAG HAR KOMMIT FÖR ATT SLAKTA ER.’ De blev gripna av vad han sa, och det var som om varje man av dem hade en fågel som satt sig på hans huvud; även dessa av dem som tidigare hade uppmanat de strängaste åtgärder mot honom talade på ett försonligt sätt med honom, med hjälp av artigaste uttryck dem kunde komma på, och sa: "Gå i sann vägledning, Abu al-Qasim, vid Gud du var aldrig okunnig.’” [vår översättning] (Al-Tabari, The History of al-Tabari: Muhammad at Mecca, vol.6, sid. 101-102, ISBN: 0887067069)

Texten säger återigen att meckanerna aldrig hade problem med Muhammeds rätt att förkunna sin tro och inte heller förbjöd de honom att göra det. Problemet uppstod när Muhammed började nervärdera deras gudar, traditioner och förfäder. Notera även att rapporteringen säger att Muhammed hotade meckanerna och sa att han har kommit för att slakta dem! Redan vid detta stadium uppenbaras Muhammeds terrorinstinkter, vilket också påvisar att Muhammed redan i Mecka hade en intolerant attityd och hoppades på att förinta de som motsade honom. Detta kunde han dock inte fullborda under sin första verksamhet i Mecka, självfallet för att han inte hade tillräckligt med anhängare. Mer om detta kommer senare i artikeln.

Låt oss läsa vad ännu en islamistisk källa – en biografiskrivning om Muhammed – författad av Muhammed ibn Sa'd (död 852 e.Kr.) har att säga om Muhammeds tidiga relation till meckanerna:

”Muhammed Ibn Umar informerade oss, han sa: Mamar Ibn Rashid berättade för mig under auktoritet av al-Zuhri, han sa: Allahs apostel, må Allah välsigna honom, predikade Islam både hemligt och öppet, så att de bland ungdomar och svaga människor konverterade till islam som Allah ville, tills deras antal växte och hedningarna bland Quraysh förnekade inte vad han sa. När han passerade deras församlingar brukade de peka på honom och säga: Den unge från Abd al-Muttalibs familj talar om himlen. Denna situation kvarstod tills Allah fördömde deras gudar som de dyrkade vid sidan om honom och nämnde den förödande bortgången av deras förfäder som avlidit som hedningar. Sedan såg de grubblande på Allahs apostel, må Allah välsigna honom och vände sig med en fientlig inställda mot honom.” [vår översättning] (Ibn Sa'd, Al-Tabakat al-Kabir, vol.1, sid.230-231, ISBN: 81-7151-127-9)

Även Ibn Sa'd förmedlar att meckanerna inte hade problem med Muhammeds rätt att förkunna sin tro och inte heller förbjöd de honom att göra det. Problemet uppstod när Muhammed började nedvärdera hedningarnas gudar, traditioner och förfäder.

En viktig fråga som är på sin plats att lyfta fram är varför Muhammed talade illa om meckanernas förfäder? Speciellt när Koranen säger att meckanerna inte hade fått någon varnare innan Muhammed:

36:3-6
Du [Muhammed] är i sanning en av Guds utsända som följer en rak väg i enlighet med den Allsmäktiges, den Nåderikes uppenbarelse, för att du skall varna ett folk vars fäder inte har varnats och som därför [vandrar] i okunnighet. (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

Varför kuvar Muhammed hedningarnas förfäder när ovannämnda koraniska text tydligt säger att hedningarnas förfäder i Mecka inte har fått någon varnare (alt. budbärare) som kallade de till Gud? Detta påvisar att Muhammed verkligen var en människa fylld av hat och intolerans.

Ibn Sa'd förtsätter:

”… Han (Abu Talib) sa: O min brorsson! De är dina farbröder och de ledande männen i din stam, och de har kommit för att be om rättvisa. Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, sa: Tala, jag (är beredd att) höra. De sa: Lämna oss och våra gudar i fred, och vi kommer att lämna dig och din Herre i fred. Abu Talib sa: Ledarna av stammen har begärt rättvisa av dig, så acceptera det. Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, sa: Skulle ni vilja garantera mig ett löftets ord, om jag ger er detta: Genom löftets ord kommer ni att betvinga Arabien och den delen av Persien som gränsar det. Abu Jahl sa: Sannerligen, detta ord måste vara fördelaktigt. Vid din far! Vi kommer att upprepa det och tio andra som det. Han [Muhammed] sa: Säg: Det finns ingen gud utom Allah. De blev arga och missnöjda och reste sig upp samtidigt som de sa (sinsemellan): Håll fast vid era gudar, sannerligen, det är ditt slutmål.” [vår översättning] (Ibn Sa'd, Al-Tabakat al-Kabir, vol.1, sid.233-234, ISBN: 81-7151-127-9)

Även Ibn Sa'd förmedlar att meckanerna sökte upp Muhammeds farbror i syfte att söka styra allt till rätta, men det hjälpte inte. Muhammed slutade inte upp med att förtycka och kuva meckanerna. Det var då meckanerna började bli hetsiga mot honom. Notera även att Ibn Sa'd också nämner att Muhammed redan under denna tid hade intentioner att resa sig mot och betvinga araber och icke-araber och förslava dem under sitt kommande välde.

Se vad den förste muslimske biografiskrivaren, Ibn Ishaq (död 767 e.Kr.), förmedlar i sitt verk:

”Abu Jahl träffade aposteln, så har jag hört, och sa till honom: ’Vid Gud, Muhammed, antingen slutar du förbanna våra gudar eller så kommer vi att börja förbanna den Gud som du tjänar.’ Därför uppenbarade Gud gällande detta, ’Förbanna inte dem som ber till andra än Gud annars kommer de att förbanna Gud felaktigt på grund av bristande kunskap.’ Jag har fått höra att aposteln avhöll sig från att förbanna deras gudar, och började kalla dem till Allah." [vår översättning] (Ibn Ishaq, Sirat Rasul Allah, sid.162, ISBN: 0-19-636033-1)

En av hedningarna i Mecka möter alltså Muhammed och begär att han ska sluta förbanna deras gudar eller så kommer hedningarna att börja förbanna Muhammeds gud. Vad detta visar är att det faktiskt var Muhammed som först började förtrycka hedningarna och kuva deras religiösa övertygelser och inte tvärtom. Här är den koraniska versen som Ibn Ishaq refererar till:

6:108
Men förolämpa inte dem som de åkallar i Guds ställe. I sin okunnighet kan de vilja hämnas genom att förolämpa Gud. Vi har också låtit [människorna i] alla samfund se sina [dåliga] handlingar i ett fördelaktigt ljus. [Men] till sist skall de vända tillbaka till sin Herre och Han skall låta dem veta vad deras handlingar [var värda]. (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

Låt oss sammanfatta informationen som vi hittills har hämtat från tidig och autentisk islamistisk litteratur: När Muhammed predikade sin tro hade ingen meckabo någonting emot det och visa inte motvilja. Somliga meckaner lyssnade dessutom på honom och uppskattade hans förkunnelser. Meckanerna började dock visa motvilja när Muhammed började attackera och förnedra deras gudar och traditioner. Muhammed hotade även meckanerna och sa att han har kommit i syfte att slakta dem. Meckanerna bad honom många gånger att sluta upp med detta förtryck, men han slutade inte. Meckanerna begav sig till hans farbror för att söka lugna ner Muhammed, men inte heller det hjälpte. Meckanerna fick nog av Muhammeds förtryck och börjar därför förtrycka honom samt förnedra hans tro och gud. Det var alltså inte meckanerna som först förtryckte Muhammed och de första muslimerna, utan det var Muhammed som först förtryckte meckanerna.

Muhammed utvecklade inte bara en fientlig relation mellan sig själv och meckanerna, utan även mellan hans följare och deras familjer. Det gick så långt att somliga av Muhammeds följare dödade sina egna familjemedlemmar:

58:22
Du kan inte finna [sådana] människor som tror på Gud och den Yttersta dagen och som [samtidigt] söker vänskap med dem som trotsar Gud och Hans Sändebud - inte ens om det gäller deras egen fader eller son eller broder eller [andra] som står dem nära. Det är i deras hjärtan som Han har skrivit in tron och de som Han har stärkt med Sin ande, och dem skall Han föra till lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor]. De är Guds trogna och Guds trogna skall det sannerligen gå väl i händer! (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

Texten säger att den som följer Muhammed inte bör söka vänskap hedningarna, till och med om dessa är ens egen familj. Den kände koranutläggaren Ibn Kathir (död 1373 e.Kr.) skriver följande i sin utläggning av ovannämnda vers:

”De Troende bli inte vänner med de icke troende

... (Även om de var deras fäder) uppenbarades i samband med Abu Ubaydah fall, när han dödade sin far under slaget vid Badr, medan Versen,

(eller deras söner) uppenbarades i samband med Abu Bakr As-Siddiq fall när han hade avsikten att döda sin (icke troende) son, 'Abdur-Rahman, (under Badr), medan Versen,

(eller deras bröder) uppenbarades i samband med Mus'ab bin 'Umayr fall, som dödade sin bror, 'Ubayd bin' Umayr, under Badr, och att Versen,

(eller deras släktingar) uppenbarades i samband med 'Umars fall, som dödade en av hans släktingar vid Badr, och även att denna Vers uppenbarades i samband med Hamzahs, 'Alis och Ubaydah bin Al-Hariths fall. De dödade sina nära släktingar 'Utbah, Shaybah och al-Walid bin 'Utbah den dagen. Allah vet bäst.

En liknande situation är när Allahs Sändebud rådfrågade sina kompanjoner om vad som bör göras med de fångna vid Badr. Abu Bakr As-Siddiq ansåg att de skulle acceptera lösen för dem, så att muslimer kan använda pengarna för att stärka sig själva. Han nämnde det faktum att de tillfångatagna var kusiner och släkt, och att de kan omfamna Islam senare, med Allahs hjälp. 'Umar sa, "Men jag har en annan åsikt! O Allahs budbärare Låt mig döda den-och-den, min släkting, och låt 'Ali döda 'Aqil ('Alis bror), och [låt] den-och-den döda den-och-den. Låt oss göra det känt för Allah att vi inte har nåd i våra hjärtan förhedningarna.''…” [vår översättning] (Ibn Kathirs utläggning på 58:22, finns att läsa online: länk)

Se även följande koraniska vers och dess utläggning av Ibn Kathir:

9:23
TROENDE! Tag inte era fäder och era bröder till bundsförvanter om de sätter förnekelse högre än tro; de bland er som sluter sig till dem begår orätt [mot sig själva]. (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

”Förbudet mot att ta avgudadyrkare som försörjare, även vad gäller släktingar

Allah beordrar att undvika de icke troende, även om de är ens föräldrar eller barn, och förbjuder att ta dem som försörjare om de väljer otro i stället för att tro...

… Al-Hafiz al-Bayhaqi nedtecknade att 'Abdullah bin Shawdhab sa, "Fadern till Abu 'Ubaydah bin al-Jarrahs har vid upprepade tillfällen berömt avgudarna framför sin son under dagen i Badr, och Abu 'Ubaydah fortsatte att undvika honom. När Al-Jarrah envisades, gick hans son Abu Ubaydah mot honom och dödade honom…"” [vår översättning] (Ibn Kathirs utläggning på 9:23, finns att läsa online: länk)

Muslimen Abu Ubaydah dödade sin far för att han prisa sina gudar! Detta är vad Muhammed skapade: rent hat familjer emellan!

Året 622 e.Kr. emigrerade Muhammed, och hans följare, från Mecka till Medina. Detta skedde cirka 13 år efter Muhammeds första ”uppenbarelse”. Anledningen till detta berodde förmodligen på den hatliga situation som Muhammed hade skapat. Han hade ju skapat en barriär av fientlighet mellan muslimerna och meckanerna och viste att denna etablerade situation inte skulle gynna Islams fortsatta framgång. Därför var Muhammed tvungen att lämna Mecka för att hitta en ny plats som kunde ge Islam nya förutsättningar, vilket blev staden Yatrib (blivande Medina, den första islamistiska staten). Muhammed kunde dock inte emigrera själv, utan tvingade indirekt sina följare att följa med genom följande ”uppenbarade” koraniska text:

16:41-42
DE SOM efter att ha lidit förföljelse överger ondskans rike för [att kämpa för] Guds sak, dem skall Vi låta inrätta sig på bästa sätt i denna värld, men en större belöning [väntar dem] i nästa liv - om ändå de [som tvekar inför detta steg] hade förstått [det]! - [utvandrarna] som visa tålamod och uthållighet och som i allt litade till sin Herre. (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

En noggrann läsning av Koranen och andra autentiska islamistiska källor visar att Muhammed aldrig fick en ”uppenbarelse” av sin gud att starta ett krig mot meckanerna under sina år i Mecka. Frågan är varför?

För det första hade Muhammed inte tillräckligt med anhängare för att hantera ett krig mot meckanerna. Ali Dashti (död 1982 e.Kr.), en icke-ortodox muslimsk lärd från Iran som även var politiskt aktiv, är en av många som nämner detta faktum:

”Islam blomstrade dock inte i Mecka. Efter tretton år av profeten Muhammeds förkunnelse, och efter uppenbarelserna av de underbara meckanska kapitlen, uppnåddes så lite framgång att antalet konvertiter i staden i allmänhet räknades till inte mer än hundra…” [vår överästtning] (Ali Dashti, 23 Years - A STUDY OF THE PROPHETIC CAREER OF MOHAMMAD, sid.36, ISBN: 1-568-59029-6)

För det andra hade inte Muhammeds få anhängare givit honom en bekräftelse på att dessa var villiga att kriga för honom. Strax innan migrationen till Medina kallade Muhammed på sina följare och ingick en pakt med dem, vilken kallas för ”den andra pakten (aqaba)”. Denna pakt innebar att Muhammeds anhängare från och med nu skulle skydda honom med sina liv och gå ut i krig för honom om de blev beordrade att göra så. Ibn Ishaq skriver följande om detta:

”Aposteln hade inte fått tillåtelse att slåss eller utgjuta blod före den andra Aqaba. Han hade bara fått order om att kalla människor till Gud och utstå förolämpningar och förlåta de okunniga. Quraysh hade förföljt hans anhängare, förförde några från deras religion, och sände andra i exil från sitt land. De kunde välja mellan att ge upp sin religion, misshandlas i hemmen, eller att fly landet, vissa till Abessinien, andra till Medina. När Quraysh blev fräcka mot Gud och förkastade Hans nådiga ändamål, anklagade Hans profet för att ljuga, och misshandlade och förvisas de som tjänade Honom och förkunnade Hans enhet, trodde på Hans profet, och höll fast vid sin religion, gav Han tillstånd till sin apostel att kämpa och att skydda sig mot dem som kränkte dem och behandlade dem illa. DEN FÖRSTA VERSEN som sändes ner i denna fråga av vad jag har hört från Urwa b. al-Zubayr och andra lärda personer var: 'Tillstånd ges till dem som kämpar för att de har behandlats orättvist'…” [vår översättning] (Ibn Ishaq, Sirat Rasul Allah, sid.212, ISBN: 0-19-636033-1)

Det var alltså först efter när Muhammed ingick denna pakt med sina följare som han ”fick gudomlig tillåtelse” att börja kriga. Det är uppenbart att Muhammed gav sig själv tillåtelsen att börja kriga när han fick bekräftelse av sina anhängare att de var villiga att gå i döden för hans skull! Här är versen som Ibn Ishaq citerar i sin text:

22:39
TILLÅTELSE [att kämpa] har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs och Gud har makt att ge dem stöd. (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

Här följer Ibn Kathir utläggning av versen. Notera att han citerar tidiga traditioner från Muhammed kompanjoner och andra tidiga muslimska auktoriteter som bekräftar vad Ibn Ishaq förmedlat:

”Tillstånd att kämpa; det är första Versen om Jihad

Al-'Awfi rapporterade att Ibn 'Abbas sa, "Denna [vers] uppenbarades gällande Muhammed och hans Kompanjoner, när de utvisades från Mecka." Mujahid, Ad-Dahhak och andra Salaf [de tre första generationerna muslimer], såsom Ibn 'Abbas, 'Urwah bin Az-Zubayr, Zayd bin Aslam, Muqatil bin Hayan, Qatadah och andra sa, "Detta är den första uppenbarade Versen om Jihad.'' Ibn Jarir nedtecknade att Ibn 'Abbas sa, "När profeten drevs ur i Mecka, sa Abu Bakr, 'De har sin Profet. Sannerligen, vi hör till Allah och sannerligen, till Honom vi skall återvända; de är säkert dömda.'" Ibn 'Abbas sa, "Sedan uppenbarade Allah dessa ord:

(Tillåtelse (att kriga) är given dessa (troende) som det har krigats mot, för att de har blivit felade mot; och säkert, Allah kan ge dem seger)" Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sa, "Jag viste sedan att det skulle uppstå krig." Imam Ahmad tillfogade: "Ibn 'Abbas sa, 'Detta var den första versen att uppenbaras gällande krig.'" Detta har även nedtecknats av At-Tirmidhi och An-Nisa'i i boken om Utläggning i deras samling av traditioner…” [vår översättning] (Ibn Kathirs utläggning på 22:38, finns att läsa online: länk)

Ibn Kathir erkänner även i sin utläggning på versen ifråga att Muhammed och muslimerna inte föra krig i Mecka på grund av sin svaga ställning, men i Medina stärktes hans ställning och därför föreskrevs muslimer att kriga:

”… Allah föreskrev Jihad vid en lämplig tidpunkt, för att när dem var i Mecka, var avgudadyrkarna fler än dem med mer än tio på en. Skulle dem delta i krig vid den tidpunkt, skulle resultatet ha varit katastrofalt. När avgudadyrkarna gick till överdrift och förföljde muslimerna, utvisade Profeten och beslutade att döda honom; när de sände hans Kompanjoner i exil hit och dit, så att en del gick till Etiopien och andra gick till Al-Madinah; när dem bosatte sig i Al-Madinah och Allahs Sändebud anslöt sig till dem där, och dem samlades runt honom och gav honom sitt stöd, och dem hade en plats där Islam härskade, och ett fäste som dem kunde dra sig tillbaka till, då föreskrev Allah jihad mot fienden, och detta var den första Versen som uppenbaras gällande det…” [vår översättning] (Ibn Kathirs utläggning på 22:38, finns att läsa online: länk)

Enligt Ibn Sa'd låg Muhammed bakom 74 krig under sin verksamhetstid i Medina, vilket visar hur blodtörstig Muhammed var:

”… Antalet av Allahs apostels, må Allah välsigna honom, ghazzahs som han ledde personligen var tjugosju och (antalet) av sariyyahs som han utsände var fyrtiosju…” [vår översättning] (Ibn Sa'd, Al-Tabaqat al-Kabir, vol.2, sid.2, ISBN: 81-7151-127-9)

Under Muhammeds första månader i Medina plundra han karavaner, tillhörande hedningarna i Mecka, som kom med gods från Syrien och var på sin väg till Mecka:

”Hamzah begav sig ut för att hejda karavanen tillhörande Quraysh som kom från Syrien och var på väg till Mecka…” [vår översättning] (Ibn Sa'd, Al-Tabaqat al-Kabir, vol.2, sid.3; ISBN: 81-7151-127-9)

”Sedan inträffade Sa'd Ibn Abi Waqqas sariyyah mot al-Kharrar, i Dhu-Qa'dah (maj-juni, 623 e.Kr.), vid början av den nionde månaden efter Allahs Apostels hijrah, må Allah välsigna honom. Han gavs en vit flagga. Al-Miqdad Ibn 'Amr al-Bahrani bar den åt honom. Han (Profeten) sände honom med tjugo Muhajirs [emigranter från Mecka] för att stoppa karavanerna tillhörande Quraysh, som skulle passera genom denna rutt…” vår översättning] (Ibn Sa'd, Al-Tabaqat al-Kabir, vol.2, sid.4; ISBN: 81-7151-127-9)

Muhammed sände inte bara ut sina män för att för att plundra meckanernas karavaner, utan även han ledde ett plundringståg:

”Sedan (inträffade) ghazwah av Allahs Apostel vid Buwat i månaden Rabi 'al-Awwal (september, 623 e.Kr.), vid början av den trettonde månaden efter hans hijra. Bäraren var Sa'd Ibn Abi Waqqas och flaggan var av vit färg. Han [Muhammed] lämnade efter sig Sa'd Ibn 'Ubadah som hans medlare i Al-Madina, och kom ut med två hundra av sina Kompanjoner för att hejda karavanerna tillhörande Quraysh." [vår översättning] (Ibn Sa'd, Al-Tabaqat al-Kabir, vol.2, sid.5; ISBN: 81-7151-127-9)

Se även följande hadith:

”Berättat av Jabir: Profeten skickade oss som ett arméförband av tre hundra krigare under ledning av Abu Ubaida för att hejda en karavan tillhörande Quraish…” [vår översättning] (Sahih Bukhari, Volume 7, Book 67, Number 402, finns att läsa online: länk)

Muhammed vågade plundra de meckanska karavanerna med tanke på att han nu hade fått nog med följare som ingått en pakt med honom, vilket säkrade att han inte var ensam. Anledningen till att Muhammed plundrar de meckanska karavaner var för att söka förmögenhet, vilket muslimerna var i starkt behov av tidigt i Medina. Muhammeds plundringar ledde dock till att meckanerna blev ännu mer irriterade på Mohammad, vilket ledde till kriget i Badr mellan muslimerna och meckanerna två år efter migrationen. Det uppstod även flera krig mellan meckanerna och Muhammed under hans år i Medina.

Året 630 e.Kr. bestämde sig Muhammed för att invadera Mecka med en armé på 10,000 man. Meckanerna var oförberedda och livrädda, vilket ledde till att de underkastade sig honom och accepterade Islam mot sin vilja. Faktum är att islamitiska källor erkänner att meckanerna endast hade två val, antingen skulle de acceptera Islam eller bli dödade:

”Allahs Apostel, må Allah välsigna honom, påtvingade sig in i Mecka. Då omfamnade folk Islam frivilligt eller motvilligt.” [vår översättning] (Ibn Sa'd, Al-Tabaqat al-Kabir, vol.2, sid.168, ISBN: 81-7151-127-9)

Efter att Muhammed med våld och svärd hade tvingat sin egen stam (Quraysh) samt hela Mecka att acceptera Islam, och när han hade fått ett starkt fäste där, inriktade han sig på att tvinga de hedniska araberna i Meckas omfång att acceptera Islam. Muhammed hade tidigare slutit fredsavtal med många av dessa araber, vilka han nu bröt och istället beordrades dessa araber att antingen acceptera Islam eller dö. Han gav dem därtill en frist på fyra månader, förmodligen för att ge dem tid att betänka om de ville dö eller acceptera Islam. Följande koraniska text handlar om detta:

9:1-2, 5
GUD OCH Hans Sändebud säger upp de fördrag som ni har slutit med avgudadyrkarna. [Tillkännage för dem:] "Rör er var ni vill på jorden under fyra månader, men ni skall veta att ni inte kan uppresa er mot Guds [beslut] och att Gud skall förödmjuka dem som förnekar sanningen."… När de helgade månaderna gått till ända SKALL NI DÖDA AVGUDADYRKARNA, VAR NI ÄN TRÄFFAR DEM; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

Denna koraniska text säger alltså att muslimerna är beordrade att döda hedningarna oavsett var man finner dem, efter att fristen på fyra månader har utgått, men om dessa hedningar accepterar Islam så får dem leva. Här följer exegeten Ibn Kathirs utläggning av versen 9:5 (notera att han versen kallas för Svärdets Vers!) som påvisar det vi förmedlat:

”Detta är Svärdets Vers

... (Så när de Heliga Månaderna har passerat…), betyder, 'Efter utgången av de fyra månader under vilka vi förbjudit dig från att bekämpa avgudadyrkarna, och som är den frist vi gav dem, bekämpa sedan och döda avgudadyrkarna var ni än må finna dem.' Allahs nästa uttalande,

(bekämpa då avgudadyrkarna var ni än må finna dem), betyder, ÖVER HELA JORDEN, utom det Heliga Området, för Allah sa,

(Och kriga inte mot dem i Al-Masjid Al-Haram [Kaba i Mecka], såvida de inte bekämpar dig där. Men om de attackerar er, kriga då mot dem.) [2:191] Allah säger här [i vers 9:5],

(och fånga dem), avrätta några och hålla några som fångar,

(och omringa dem, och ligg i väntan för dem i varje bakhåll), vänta inte tills du hittar dem. Utan, sök och omringa dem i deras områden och fort, samla information om dem på olika gator och farleder så att det som tycka vara stort verkar allt mindre för dem. På detta sätt kommer de inte att ha något val, utan att ANTINGEN DÖ ELLER OMFAMNA ISLAM.

(Men om de ångrar sig och utföra Bönen, och ger Allmosa, lämna då vägen fri för dem. Sannerligen, Allah är Allt-Förlåtande, Barmhärtigast.) Abu Bakr As-Siddiq använde denna och andra Hederliga Verser som bevis för att bekämpa dem som avstått från att betala Allmosa. Denna Vers sanktionerade bekämpandet av människor OM INTE, OCH TILLS, DE OMFAMNAR ISLAM och genomför dess regler och skyldigheter… I de två Sahihs är det skrivet att Ibn 'Umar sa att Allahs Sändebud sa,

(Jag har blivit beordrad att bekämpa folket TILLS de bekänner att det inte finns någon gudom värd att dyrka utom Allah och att Muhammed är Allahs sändebud, fastställer Bönen och betalar Allmosan.) Denna hedrande Vers (9:5) kallades Svärdets Vers, om vilken Ad-Dahhak bin Muzahim sa, "DEN UPPHÄVDE VARJE FREDSAVTAL MELLAN PROFETEN OCH VARJE AVGUDADYRKARE, ALLA FÖREDRAG, OCH VARJE, KRAV." Al-'Awfi sa att Ibn 'Abbas kommenterade: "Ingen avgudadyrkare hade några fler pakter eller löften om säkerhet sedan Sura Bara'ah [Kapitel 9] uppenbarades. De fyra månader, som tillägg till, alla fredspakter som anfördes innan Bara'ah [kapitel 9] uppenbarades och tillkännagavs avslutats före den tionde i månaden Rabi 'al-Akhir.'' [vår översättning] (Ibn Kathirs utläggning på 9:5, finns att läsa online: länk)

Här ser vi tydligt att den koraniska texten ifråga inte bara avslutade alla fredsavtal som Muhammed hade slutit med de arabiska hedningarna, utan beordrade även muslimer att söka upp alla hedningar i Arabien och dess omgång – till och med över hela jordens yta om det var möjligt – för att ställa dem inför två val: konvertera till Islam eller dö!

Det kan vara på sin plats att nämna följande fatwa (islamistisk juridiskt utlåtande av en mufti) som finns på en välkänd islamistisk hemsida – länk – för frågor och svar:

"Spreds islam med svärdet?

Vissa fiender till religionen hävdar att Islam spreds med svärdet. Vilket är ert svar på det?

Prisad vare Allaah.

Islam spreds med bevis och belägg, vad gäller dem som lyssnade på budskapet och svarade på det. OCH DET SPREDS MED STYRKA OCH SVÄRDET VAD GÄLLER DOM SOM ENVIST STOD EMOT, tills de inte hade något annat val och måste ge upp för den nya verkligheten.

Och Allaah är källan till styrka. Må Allaah välsigna vår Profet Muhammed och hans familj och kamrater, och ge dem frid.

Fataawaa al-Lajnah al-Daa’imah, 12/14" [vår översättning] (finns att läsa online: länk)

Nutidens ärliga muslimer erkänner att Islam spreds med svärdet mot de människor som inte övertygades eller accepterade Islam när den predikades för dem!

Koranen säger vidare att muslimer inte får be om eller acceptera fred när de har övertaget:

47:35
OCH TAPPA inte modet [när ni kämpar för Guds sak] och tigg inte om fred; [på grund av er tro] har ni övertaget och Gud är med er och Han skall inte låta er gå miste om [något av det som ni har förtjänat med] era handlingar. (Muhammed Knut Bernström, Koranens budskap)

Här följer Ibn Kathirs utläggning av versen:

”Omintetgöra de Icke-troendes Gärningar och Befallningen att jaga dem

... (Så förlora inte hjärtat) betyder, var inte svag gällande fienden.

(och be för fred) betyder, kompromisser, fred, och avsluta striderna mellan er och de icke-troende medan ni är i en maktposition, både i stort antal [krigare] och preparat. Därför, säger Allah,

(Så förlora inte hjärta och be för fred medan ni är överlägsna.) betyder, i det tillstånd då du är i överlägsenhet jämte din fiende. Om, å andra sidan, de icke-troende anses vara mer kraftfulla och fler än Muslimerna, då får Imamen (befälhavaren) besluta om att fråga efter ett fredsföredrag om han bedömer att det innebär en fördel för Muslimerna. Detta är liksom vad Allahs Sändebud gjorde när de icke-troende hindrade honom från att gå in Mecka och erbjöd honom ett fredsföredrag där alla strider skulle sluta mellan dem under tio år. Därför gick han med på det…” [vår översättning] (Ibn Kathirs utläggning på 47:35, finns att läsa online: länk)

Notera att Ibn Kathir säger att muslimer endast får acceptera eller föreslå tidsbegränsad fred om icke-troende anses vara mer kraftfulla och fler i antal!

Koranen säger vidare att Muhammed är den islamistiska nationens förebild:

33:21
I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen. (MuhammedKnut Bernström, Koranens budskap)

Den riktiga muslimen och den riktiga islamistiska nationen måste och kommer att handla precis som Muhammed när dem anser att dem befinner sig i rätt ställning. Därför menar vi att Islam är en intolerant, hatisk och farlig ideologi.

Vi vill vidare klargöra att det finns många muslimer därute som är kärleksfulla och skulle inte ens tänka tanken att göra det som Muhammed och de första muslimerna gjorde. Vi uppmanar dessa muslimer att begrunda denna artikel och söka förståelse!

I del 2 kommer vi att titta närmare på hur Muhammed behandlade somliga meckaner, vilka han hade haft personliga tvister med, efter att han invaderade Mecka.

Team Sverige,
Kontakta oss